Dom såg de så
Barn mot barn bråk var de värsta jag viste när man började tjafsa med vänner och kanske är de därför jag alltid nu för tiden bara säger '' skit samma'' elr vänder ryggen till och går för att jag vet att jag komer förlora för att de finns så mycket skit en vän kan kasta i mitt ansikte som sårar mig så hårt. Kanske man inte ska kalla dom för vänner?
Jag sågs som felet jag har vuxit upp med att behöva ta på mig ansvaret för andras misstag.
Jag har sätts som skräp och de kanske är därför även jag trampade snätt och gjorde stora misstag för att jag för en gångs skull skulle kunna se på mig själv och bara kunna släppa allt på mina axlar att min börda låg hos någon annan.
Är man fosterbarn då är de barnets fel att man har hamnat där de är barnet som har gjort någonting så att föräldrarna inte vill ha de. Så har de sätt ut i vissa folks ögon när dom har pratat bakom min rygg i hopp om att jag inte förstår. I hopp om att jag inte tar illa upp. de var mitt fel, de är mitt fel, de har alltid varit mitt fel och de kommer för evigt att vara mitt fel.
Så tänkte jag men inte längre.
Min mamma skickade mig presenter varje år när jag fyllde år bara de att presenterna kom alltid flera år för sent. Hon höll lixom ingen koll på hur gammal jag var och jag skyller inte de på henne eftersom att hon var sjuk.
Att inte känna sig hemma
Vi kommer alltid att vara tre är en blogg som jag har startat för att kunna ventilera.
Nu när det sista mötet med min terapeut efter tre års relation är avslutat så måste jag finna ett sätt att gå vidare. Hon var den personen som stöttat mig genom de svåra o stabiliserade tiderna i mitt liv då jag försökte ta reda på vem jag var och under de tiderna då den jag var skrämde skiten ur mig.
I skolan är mitt absoluta favorit ämne engelska och de ämnet som jag avskyr är matte och de är inte så mycket för att jag har svårt med matte utan när jag ligger på sängen hemma eller sitter vid skrivbordet så kan jag räkna sida efter sida med matte tal men så fort jag kommer till skolan och måste försöka överösta min klass på 32 personer för att läraren ens ska se att jag behöver hjälp då blir det värre. Det är pinsamt att sitta i ett klassrum där alla människor kan höra just vilket tal man har svårt med när dom vilken sekund som hälst bara kan luta sig över boken och fnysa till med en kommentar som att ‘' det där är väl inge svårt ‘'
Dom behöver inte säga de utan det räcker med att deras blickar tränger in sig hårt i nacken de ger mig förståelse nog att jag inte är lika bra som dom. Jag syns inte lika mycket som dom och jag har inte mod nog att läsa upp mina noveller i klassen lika högt som dom.
Det är ju inte bara i skolan man har känt sig oduglig oäkta som att man inte hör hemma som att man inte passar in. Nu för tiden är det inga problem eftersom att jag är så gått som vuxen snart och tar heller inte åt mig på samma sätt men när jag var yngre har jag minnen utav saker som att folk ställer konstiga frågor som jag aldrig varit klok nog att svara på ungefär som ‘' Varför bor du inte hos din mamma och pappa'' eller ‘'varför har du inte samma efternamn som din syskon?''
Det var jag och mina tre äldre syskon vi blev fosterhems placerade som väldigt små och ingen utav oss har samma pappa. Vi är alla barn åt missbrukare och vi har alla haft problem med våran mamma. Mamma var psykiskt sjuk och det var saker som jag inte kunde förstå som att varför vevar hon så mycket på armarna när hon går? eller när hon kom hem till mig och min familj på fika varför pratade hon med någon som inte fanns? Varför svarade hon på frågor som ingen i rummet hade ställt? Hon skrämde mig faktiskt väldigt mycket.
En familj är inte alltid någonting man föds i utan det är någonting man skapar det är folk man bildar förtroende för och som man älskar. Förälder är ingenting man blir de är någonting man bestämmer sig för att vara. Vem som helst kan bli med barn men de är inte alla som kan ha barn.
Som tio åring blev jag strävande mellan två familjer min biologiska mamma hade förnuft nog att inse att hon inte skulle få tillbaka sina barn att hon inte kunde ha oss hemma hos henne som en familj som äter stuvade makaroner med köttbullar på söndagar. Stuvade makaroner är någonting jag minns att hon var duktig på att göra vist stuvade makaroner är kanske ingen delikatess eller någonting som ens en 9 årig ungen inte skulle klara av att göra men det var gott och hon var duktig hon hade speciella kryddor i som gjorde den till mammas special rätt och vi ungar älskade den maten.
Hon var snäll och hon älskade oss det var bara de att hon inte var stabil nog att ens ta hand om sig själv så när jag fyllt tio och mina fosterföräldrar frågat gång på gång om adoption gav sig mamma vika och lät dom adoptera mig så jag blev en officiell medlem i familjen men även de skapade problem eftersom att jag då inte hade samma rätt att träffa mina syskon.
Någonting jag alltid har önskat mig är en tvilling för om man hade haft en tvilling hade nog socialen varit mera noggrann med att de två skulle bli placerade i samma familjehem och då hade man kanske inte känt sig så jävla ensam sins i mellan.
Jag träffade faktiskt en pojke som hette Emil när vi var i Finland på semester i våran sommarstuga. Han tyckte om att spela yatzy ( stavas det så? ) och när vi skulle spela de en kväll alltså den första kvällen vi lekte så sa vi att störst först men de lite knepiga med de här var då att vi kom fram till att vi var exakt lika gamla vi var födda samma år, samma månad och samma datum. Vi två var födda samma dag vi fick aldrig veta klockslaget på födsel men lite häftigt måste ni hålla med om att det är. Inte många som får träffa en människa som är född precis samma dag som en själv. Eller?
Jag minns att han hade mörkblåa ögon och blont hår och så hade han en skelett pyjamas på sig och senare samma kväll mins jag att hans pappa låg utanför tältet och fylle spydde kanske att hans pappa också var lite utav en missbrukare? Det var allt jag fick se utav honom och hans familj den sommaren och resten utav livet. Jag är tacksam för att jag fick träffa honom och se att kanske jag inte är ensam trotts allt kanske jag har en så kallad tvilling? Låt mig få drömma.
